Riksbankschefen tänker fel

Senast uppdaterad 20001129

Den 28 november uttalade riksbankschefen att det snart är dags för en räntehöjning

Återigen torgförs ekonomernas favoritrecept för att hejda eller förebygga inflationen, höj räntan för att dämpa efterfrågan på varor och tjänster. Tyvärr är receptet felaktigt.

Inflation innebär att priserna stiger. När stiger då priset på en vara eller tjänst? Det finns bara två fall. Den ena är att den som säljer vill ha en större vinst. Den andra är att säljaren måste kompensera sig för ökade kostnader.

Några övriga fall finns inte. När räntan höjs så stiger kostnaderna för de verksamheter som är finansierade med lån. Höjer de lånefinansierade sina priser för att kompensera sig för den högre räntan så drabbas deras kunder. På detta sätt påverkas därför alla varor och tjänster av en räntehöjning.

Den åtgärd som skulle dämpa inflationen kommer därför i stället att öka den. Vinnarna är de företag och privatpersoner som har betydligt större finansiella tillgångar än de har skulder. Att ekonomerna inte upptäckt detta enkla faktum, eller så konsekvent bortser från det, kan vara värt att fundera över. Kan det ha något samband med att en mycket hög andel av den ekonomiska forskningen är finansierad med anslag från fonder och stiftelser som har ränteinkomster? Eller är det svårt att genomskåda på grund av att det tar en viss tid från räntehöjningen tills prisökningarna kommer?

Det föregivna skälet för att genomföra en räntehöjning är att arbetslösheten sjunker. Man bör då fråga sig om en lägre arbetslöshetsnivå verkligen medför större inflation enligt den s k Phillipskurvan. Denna kurva anses visa att en hög arbetslöshet ger låg inflation och att en låg arbetslöshet ger hög inflation. Den bygger på statistiska samband i undersökningar som gjordes för mer än ett halvsekel sedan.

Att det finns eller fanns ett statistiskt samband betyder inte att det också finns ett orsakssamband, men det kan vara så. I detta fall är det fel. En konstant nivå på arbetslösheten orsakar inga kostnadsändringar. Därav följer att den inte heller kan medföra ändringar i prisnivån.

Däremot kan en fortgående förändring av arbetslösheten ändra prisnivån, men bara så länge själva förändringen pågår. När arbetslösheten minskar ökar totala kostnaderna för löner i allmänhet mer än kostnaderna för bidrag minskar. Med fler anställda bör antalet sålda varor och tjänster öka, vilket gör att de ökade kostnaderna kan fördelas på fler sålda enheter. Vilket rimligen gör att priset per såld enhet kan minska i stället för att öka. Det är därför möjligt att ha en konjunkturuppgång utan att priserna stiger, vilket förvånat ett stort antal ekonomer.

När ekonomerna trott sig se att en räntehöjning dämpat inflationen så har i själva verket följande hänt:
I stället för att kompensera sig med prisökningar så har företagen skurit ned antalet anställda. Den ökande arbetslösheten har sänkt lönekostnaderna mer än bidragskostnaderna ökat i samhället som helhet.

Det allvarliga problemet är att de räntekostnader som företag och enskilda betalar endast till en del går tillbaka till företagen som inkomster för sålda varor och tjänster. En stor del används i stället till ny utlåning som ger ännu större ränteinkomster, dels på grund av att ränesatsen höjts, dels på grund av att det är mer pengar som lånas ut. De växande räntekostnaderna tvingar fram ytterligare avskedanden. Detta innebär att en räntehöjning endast kan bromsa inflationen till priset av en växande arbetslöshet och ökande förmögenhetsklyftor.

Det är kanske dags för en ny lärobok i samhällsekonomi?

Per Almgren

tillbaka