Sluta jaga de arbetslösa
Uppdaterad 2004-12-12

Det är mycket sällan de arbetslösas "fel" att de är arbetslösa. I Norrköping finns ungefär 6000 arbetslösa, i dag erbjuds 88 lediga platser via arbetsförmedlingen. I genomsnitt förutsätts de arbetslösa söka minst 5 jobb varje månad. Det skall alltså in 30000 ansökningar om jobb varje månad. Detta gagnar vare sig de arbetslösa eller de företag som skall anställa någon. Att det finns andra jobb att söka i hela Sverige spelar inte så stor roll. De arbetslösa i dessa kommuner skall ju också söka jobben i Norrköping. Kraven att vara beredd att flytta gör bara problemen större eftersom det splittrar upp familjer och/eller medför dubbla boendekostnader.

Frågan är om det är en vettig användning av samhällsresurser att tvinga människor att syssla med objektivt sett meningslösa saker som samtidigt gör många av dem deprimerade när de ständigt får negativa besked. Eftersom de ändå på ett eller annat sätt skall ha mat, husrum, kläder och en del annat som i dagens samhälle räknas in i livets nödtorft så vore det ju mycket bättre att de flesta av de arbetslösa anställdes av det allmänna och fick utföra allt det som vi anser vara väsentligt men inte tror att vi har råd med. För att finansiera detta kan man gå olika vägar.
Innan vi väljer någon av dessa vägar är det viktigt att göra klart för sig varför arbetslösheten uppstår. Det beror på ett systemfel i vårt sätt att organisera samhällsekonomin. I princip så skall den ju fungera så att den enes utgifter blir inkomster för alla andra, vars utgifter i sin tur på olika vägar till slut kommer tillbaka till den förstnämnda personen i ett kretslopp. Men så fungerar det inte. En del av oss bryter detta kretslopp och ställer till problem, oftast utan att själva förstå det.

Alla inkomster som inte direkt används till inköp av varor och tjänster, skattebetalningar inräknade, dras ur kretsloppet eftersom utgifterna inte längre motsvarar inkomsterna. Det betyder att företagen i nästa månad inte får tillbaka lika mycket pengar som de betalat ut månaden innan. De måste därför minska sina utgifter eller låna de summor som saknas. Lånar de pengarna så skall de i fortsättningen både betala av lånet och dessutom räntekostnaderna för lånet. Då har de bara skjutit upp problemet ett tag eftersom de kommande högre kostnaderna minskar utrymmet för att betala löner till de anställda. Dessutom brukar banken säga stopp efter ett tag när de tycker krediten blir för hög i förhållande till säkerheten eller företagets betalningsförmåga.

Skär företaget i stället ned på sina inköp från andra företag minskar man de andras inkomster och kan för en tid undvika egna nedskärningar men detta flyttar bara grundproblemet utan att lösa det. Det som återstår är att minska lönekostnaderna och då blir följden naturligtvis en växande arbetslöshet, särskilt som de arbetslösa håller igen på sina utgifter och på det sättet ytterligare minskar de företags- och skatteinkomster som skall betala andra anställdas löner. Vi får en neråtgående spiral i den ekonomiska aktiviteten.
Den ekonomiska karusellen kan naturligtvis också hållas igång ett tag om man lyckas övertyga konsumenterna att de skall låna mer pengar. Men även här blir det bara frågan om att skjuta upp och förvärra problemet eftersom de framtida inkomsterna till en ännu större del måste användas till räntebetalningar. På samma sätt som med företag så når även de enskilda människorna en kreditgräns där de inte längre får låna mer och då börjar det kärva till sig i samhällsekonomin.

De inkomster som till största delen utgör problemet är räntor och alla övriga slag av inkomster som man får på grund av att man äger något. Till detta kommer arbetsinkomster till högavlönade som ofta har råd att både konsumera och dessutom satsa pengar i aktier, fonder, pensionsförsäkringar och fastigheter eller sätta in det som blir över på svällande bankkonton.

Kostnaderna för den avkastning man får på kapitalet fördelas på ett eller annat sätt på konsumenterna och de flesta konsumenter får naturligtvis betala mycket mer i inbakade räntor och vinstkostnader än de själva får ut i motsvarande inkomst. Det är bara några få procent av hushållen som verkligen tjänar ekonomiskt på den nuvarande ordningen. De allra flesta förlorar mer eller mindre stort eftersom lönedelen av priset på varor och tjänster endast är ungefär två tredjedelar. För att det skall gå jämnt ut måste hushållet ha räntor, utdelningar och liknande ägarinkomster som motsvarar ungefär hälften av den arbetsinkomst och de bidrag man får. De flesta ligger långt under denna nivå men tror sig ha fördel av systemet fast de förlorar många tiotusentals, kanske hundratusen eller fler kronor på det varje år.

De flesta politiska partiers företrädare tror att ekonomisk tillväxt skall frälsa världen, eller åtminstone göra så att de inte själva måste ta itu med de verkliga problemen under sin mandattid. Därför tillskapar man allehanda funktioner som skall främja denna tillväxt men det kommer inte att lösa problemen. Det vi samhällsekonomiskt behöver är en rejäl utjämning av arbetsinkomsterna och en minst lika stor omfördelning av förmögenheter samt stopp för möjligheten att tjäna pengar på privat ägande. Vårt utnyttjande av naturresurser måste minska ned till en nivå som är hållbar på lång sikt, vi skall inte utnyttja mer än naturen varje år förmår att återställa. I dag bär vi oss åt som om vi hade tillgång till resurserna på tre jordklot fast vi bara har ett. Det finns därför ingenting som heter hållbar utveckling, om man med utveckling menar tillväxt i realekonomisk mening. Ju högre resursutnyttjande vi når upp till, desto mer hårdhänt kommer den nödvändiga anpassningen till livets realiteter att bli. Är vi beredda att offra våra barns och barnbarns möjligheter till en anständig tillvaro bara för att vi själva inte vill ta itu med våra illusioner och den nödvändiga omprövningen de närmsta tio åren?

Vad kan vi då göra för att förändra situationen?

1. Först själva tänka igenom hur det faktiskt förhåller sig och diskutera med andra för att skapa en opinion för förändringar, även inom de nuvarande politiska partierna. Det enda parti som i dagsläget säger sig sträva efter ett räntelöst samhälle är miljöpartiet men även där finns många som vill ha bort detta ur partiprogrammet.

2. Se till att kommunens skatteinkomster räcker till för att finansiera nödvändig och lagstadgad verksamhet. Det är inte fallet i dag. Skillnaden mellan att betala arbetslöshetsersättning och den kontroll och administration som nu utgår är liten i förhållande till vad det skulle kosta att anställa de arbetslösa.

3. Införa en lokal eller regional valuta som gör att en större del av pengarna kommer att stanna inom kommunen eller regionen och inte flyta iväg till finansiella centra som ränte- och vinstbetalningar och därefter återkomma som lån och investeringar som i sin tur medför ännu större framtida utflöde. Denna lokala eller regionala valuta kan tillskapas genom samarbete mellan människor och företag inom området, helst även i samarbete med kommunen eller regionen. Samarbetet kan ske genom en ömsesidig finansieringsorganisation som tar emot pengar i form av långfristiga medel, mer än ett års uppsägning, och riskkapital. Dessa pengar används till största delen till utlåning bland de samarbetande men också till en kassareserv för inlösen av de värdekuponger som organisationen ger ut (= den lokala valutan). Värdekupongerna används parallellt med vanliga sedlar och berättigar lämpligen till en viss rabatt för att öka intresset att använda dem. Säkerhet för värdekupongerna är den säkerhet som ställs för de lån som organisationen betalar ut. Verksamheten sker till självkostnadspris där man bara betalar för administration och verkliga förluster, inga räntor till insättarna. Det medför att varor och tjänster, vars produktion finansieras på detta sätt, blir billigare och då mer konkurrenskraftiga gentemot motsvarigheter som importeras från andra länder, regioner och kommuner.

4. På lite längre sikt, när medborgarna ser att det verkligen går att göra något åt situationen, så kan tiden vara mogen att införa en basinkomst åt alla, samtidigt som hela det nuvarande skattesystemet skrotas tillsammans med största delen av Skatteverket, diverse pensionsstiftelser, AMS, CSN, Försäkringskassan och A-kassorna. Beskattningen sker då i stället direkt på själva innehavet av pengar, genom en automatisk proportionell debitering av varje konto, utom på särskilda valuta- och basinkomstkonton, en gång per dygn. Samma funktion kan läggas in på sedlar och mynt. Det blir inte längre någon redovisning av vare sig inkomstskatt, moms eller arbetsgivaravgift, allt svartarbete blir vitt, inga marginalskatteeffekter. Basinkomsten blir tillräckligt stor för att leva på, vill man ha en standard utöver det nödvändigaste, men fortfarande inom de gränser naturen sätter, får man förvärvsarbeta i den utsträckning man själv finner lämpligt eller nödvändigt.

Per Almgren

tillbaka