Riksbankens ställning

Senast uppdaterad 19990326

Grundlagsändringen om Riksbanken baseras på tveksamt underlag
Riksdagen skall den 25 november 1999 besluta om en grundlagsändring för att kunna göra riksbanksledningen oberoende av politikernas synpunkter på den ekonomiska politiken.

Varje politiker borde ställa sig frågan om det är förnuftigt att sätta sig i en position, som det sedan blir oerhört komplicerat att backa ur.

Det är nämligen troligt, att den nuvarande synen på hur samhällsekonomin kan styras, inte kommer att överleva särskilt länge till. Och då kan det bli besvärande att ha medverkat till beslut som försvårar eller omöjliggör genomförande av bättre ekonomiska lösningar.

Mycket av det som nu hålls för sant inom ekonomin är egentligen inte riktigt. Här följer några exempel på allmänt förekommande missuppfattningar:

Fel 1. En räntehöjning motverkar inflationen.

Detta lärs ut vid våra universitet och högskolor. I själva verket är det tvärt om!

Den broms på efterfrågan av varor och tjänster som sägs uppstå vid en räntehöjning är, om den alls förekommer, ett kortvarigt fenomen. Det är däremot inte den ökade räntekostnad som drabbar alla företag som lånat pengar. Räntan skall betalas. Företagen tvingas höja sina priser. Inflationen blir ett faktum.

Skulle företagen, av något skäl, inte kunna höja priset för att balansera den ökade räntekostnaden måste de minska andra kostnader, antingen för löner eller för inköp. I båda fallen innebär det högre arbetslöshet genom avskedanden, antingen hos de direkt drabbade företagen eller hos deras leverantörer.

Fel 2. Det är nödvändigt med en viss arbetslöshet för att hålla inflationen låg.

Den s k Phillips-kurvan, som tycktes ge fog för en sådan uppfattning, bygger på statistiskt material under en begränsad tid. En hög arbetslöshet, menar man, skulle medföra låg inflation och tvärtom. Det är inte sant.

Inflation innebär att priserna ökar hela tiden. För att priserna ständigt skall stiga måste någon del av de kostnader som skall täckas av priserna på varor och tjänster öka hela tiden. En arbetslöshet som ligger fast på en viss nivå innebär ingen ändring av företagens kostnader. Inflationens storlek kan då inte heller vara beroende av antalet arbetslösa.

Ökar arbetslösheten minskar lönekostnaderna och tvärtom. En pågående förändring av arbetslösheten kan påverka inflationen, däremot inte en arbetslöshet som ligger på oförändrad fast nivå. Tillåts arbetslösheten hela tiden öka, så minskar företagens lönekostnader. Det kan minska inflationen. Men resultatet blir en spiral av minskande inköp och lägre inkomster för företagen, vilket ökar arbetslösheten ännu mer.

Fel 3. Det är inflationsdrivande när staten lånar direkt av Riksbanken.

Detta påstående bygger på de fall där man tidigare lät sedelpressarna gå nästan ohämmat, t ex i Tyskland under 1920-talet. Att av detta dra slutsatsen att staten inte alls skall låna i riksbanken är fel. I själva verket är det absolut bäst och billigast för staten och skattebetalarna att staten lånar direkt av Riksbanken, vars eventuella överskott skall levereras in till stats-kassan. Lånen blir i praktiken räntefria.

Lånar staten i stället av "marknaden" måste skattebetalarna betala räntor till dem som redan har så mycket pengar att de har råd att avvara dem. Alla svenska pengar kommer ju ursprungligen från Riksbanken och då är det bara en onödig och fördyrande omväg att låta ett antal mellanhänder sko sig på skattebetalarnas bekostnad. De som argumenterar mot att staten lånar direkt av Riksbanken har ofta, eller tror sig ha, ett eget privat intresse av denna omväg.

Om staten åter kunde låna direkt av Riksbanken skulle "marknaden" bli tvungen att sänka sina räntekrav enligt lagen om tillgång och efterfrågan, vilket skulle minska företagens kostnader och därmed i stället möjliggöra prissänkningar!

Fel 4. Vi skall inte ha några budgetunderskott.

De flesta är i dag överens om att privata företag skall ha större inkomster än utgifter. Många tycker att staten och kommunerna också skall tillämpa samma princip. Men ganska få tycks inse att vi bara har 3 parter i samhället, offentliga sektorn, privata sektorn och medborgarna.

Om nu både den offentliga sektorn och de privata företagen skall ha större inkomster än utgifter, så måste med nödvändighet några andra drabbas av större utgifter än inkomster. Dessa andra blir med-borgarna, eftersom de är de enda som finns kvar. Jämför med vanlig bokföring.

Hur kommer de att reagera, när de upptäcker att de tvingas skära ner på sina utgifter varje år, för att staten, kommunerna och företagen alla skall gå med vinst. För det är knappast troligt att de flesta människor privat kommer att kunna tillåtas att låna mer och mer i bankerna vartenda år.

Politiker måste förstå att staten har en helt annan ekonomisk funktion än de privata företagen och medborgarna. Ett samhälle med budgetöverskott blir ett samhälle med en krympande ekonomi och växande arbetslöshet. Det är bara under en begränsad tid man, som i Norge, kan klara det genom överskott i betalningsbalansen med utlandet. Vi kan inte bygga långsiktigt hållbara lösningar, om de inte kan tillämpas av alla länder!

Det är inget fel på strävan att få ned inflationen till 0 %. Det kan mycket väl förenas både med en sjunkande arbetslöshet och ett utnyttjande av naturresurser som inte förstör vår miljö. Vi behöver inte stänga några gränser för vare sig handel eller människor. Men det kräver andra metoder än de, som nu anses gångbara av dem som i dag levererar recept för hanteringen av ekonomin.

Det finns därför ett antal goda skäl för alla politiker att inte frånhända sig möjligheten att förändra penningpolitiken i samhället. Lämnar man över beslutanderätten över väsentliga delar av den ekonomiska politiken till en liten grupp, som man inte ens får ge direktiv till, bäddar man illa för framtiden. Kom ihåg de politiska påtryckningar som nyligen ansågs nödvändiga för att få igenom en räntesänkning i Europa.


Vi vädjar till alla riksdagsledamöter. Behåll handlingsfriheten!

Söderköping, Hultsfred, Norrköping och Örebro 1998-11-20

Per Almgren och Vidar Jansson
Nordiska Sparlån
Bengt Ingerstam
Konsumenter i
Samverkan
Åke Karlsson
Förbundet Sveriges
Småbrukare
Pelle Klasson
Framtiden i
Våra Händer

tillbaka