LO och Göran Persson tänker fel om buffertfonder

Det förslag som nu framförts om att inrätta buffertfonder, för att ha något att ta av när vi får problem med vår ekonomi efter en genomförd EMU-anslutning, är helt fel tänkt. Sådana buffertfonder, som skulle åstadkommas genom att staten har ett överskott i sin budget, skapar ännu värre problem i samhällsekonomin.

De flesta är överens om att företag och organisationer helst skall inkomster som är större än utgifterna. En stor majoritet i riksdagen har dessutom, förmodligen utan större eftertanke, beslutat att också staten, över en konjunkturperiod, i genomsnitt skall gå med överskott. Detta har applåderats av de flesta s.k. experter.

Om både den offentliga och privata sektorn skall gå med vinst så blir det, rent matematiskt, de fysiska personerna, d.v.s. du och jag och en hel del andra, som skall leverera dessa överskott.

Vi får våra inkomster från den privata och offentliga sektorn, något tredje finns inte. Detta överskottskrav innebär att vi, i genomsnitt, skall göra av med mer pengar än vi tjänar. I annat fall kan ju inte både den offentliga och den privata sektorn få större inkomster än de har utgifter. Får de inte det, så blir det inget överskott.

Vi måste förbruka våra eventuella besparingar eller skuldsätta oss för att få fram dessa extra pengar. Det går ett tag, men inte så länge. Till slut säger banken stopp, du har inte mer pengar på kontot, eller ditt hus är inte värt så mycket att vi kan höja lånet. När de flesta av oss nått den punkten brakar samhällsekonomin samman. Så enkelt är det.

Det grundläggande fel som riksdagsmajoriteten begick är att inte inse att det är skillnad på statens och övriga inblandades affärer. Skall kommuner, landsting och alla företag tillsammans gå med vinst, och privatpersoner inte tvingas in i ohållbar skuldsättning, måste staten ta på sig motsvarande underskott. Att vi under en period ändå klarat av detta beror på att vi genom ett kraftigt överskott i utrikeshandeln lyckats skyffla över problemet på andra länder. Men det håller inte i längden. Alla länder kan inte samtidigt ha en positiv handelsbalans.

Det klagas då och då på att eleverna i grundskolan inte klarar matematikkurserna. Men riksdagsledamöter och ledande ekonomer som varit rådgivare har uppenbarligen lyckats bortse från plus och minus.

En gång i tiden var det möjligt för staten att, i praktiken, låna räntefritt av riksbanken. Den ränta staten betalade blev till stor del det överskott som riksbanken levererade in till statskassan. Detta fungerade väl vid finansieringen av en något så när bra samhällsutveckling, men den vägen är stängd sedan vi i alltför hög grad börjat åtlyda de bestämmelser som en EMU-anslutning innebär.

Med hänvisning till sedelpressfinansiering och åtföljande hyperinflation i Tyskland på 1920-talet har man nu försämrat situation så att den blir som i USA, England och andra länder, där centralbankerna i realiteten är privatägda och statsskuldräntorna därmed är en verklig börda för folket, men till fördel för ett fåtal verkligt rika.

Slutsatsen är självklar. Vi skall ta oss ur bindningen till EMU så snart det bara går. Lämplig början är en rejäl majoritet för NEJ-alternativet vid folkomröstningen i september. Sedan kan vi börja bygga upp en betydligt sundare ekonomi, till och med en som inte kräver "ökad tillväxt" för att fungera väl. Det finns nu väl utvecklade förslag på hur det kan gå till.

Per Almgren

tillbaka