Ångervecka i politiken

Det har sedan många år ansetts som ett problem att såväl valdeltagandet som engagemanget inom de politiska partierna minskar. Däremot har inte intresset för politiska frågor minskat, snarare ökat, men de partipolitiska organisationerna har inte lyckats kanalisera detta intresse.

Orsaken till detta misslyckande kan vara att den tid och energi som många lägger ned, när de trots allt försöker påverka utvecklingen via partierna, inte motsvaras av resultaten av ansträngningarna. Det kan bero på beslutsformer och på taktikspel från de som vet hur slipstenen skall dras för att få sin vilja igenom. Många har helt enkelt känt sig lurade, t. ex. när starka ekonomiska intressen påverkat resultatet, eller när man arbetat hårt med att samla in namn för att genomföra en lokal folkomröstning och kommunfullmäktiges majoritet avslår begäran för att resultatet sannolikt skulle kullkasta majoritetsgruppens ritningar.

I dag kan vi kryssa för en av de kandidater, som en i sammanhanget mycket liten grupp personer har beslutat sätta upp på en lista i en viss ordningsföljd, och vi har inte rätt att stryka någon som vi ogillar. Är det så konstigt att många väljer soffan när handlingsmöjligheterna är så begränsade?
En annan frustrerande upplevelse är när politikerna säger en sak och sedan gör en annan. De äldre av oss kommer säkert ihåg Torbjörn Fälldins yttrande att ingen statsrådspost skulle få honom att dagtinga med sitt samvete i kärnkraftfrågan och vad som sedan hände. Eller Ingvar Carlssons plötsliga tvärvändning i EU-frågan.

Skall demokratin vara livskraftig så måste vi finna besluts- och valförfaranden där de valda inte har möjlighet att försöka vilseleda väljarna utan direkta konsekvenser för sin egen position.

Vi behöver inom politiken ha en motsvarighet till marknadens ångervecka eller bytesrätt när vi upptäcker att ”varan” inte visat sig motsvarar beskrivningen före ”köpet”. Vi skall när som helst kunna byta ut den som representerar oss mot någon som vi anser bättre. Vi bör ha största möjliga inflytande på vilken person som skall företräda oss i de beslutande församlingarna.

Med dagens teknik är det möjligt att ha ett valsystem som låter var och en, som så önskar, själv avgöra vilken som i första, andra eller tredje o.s.v. hand skall vara ens representant och göra förändringar med omedelbar verkan. Varje representant deltar i besluten med så många röster som han eller hon representerar vid själva beslutstillfället. Det går även att låta den som inte vill representeras av någon annan själv lägga sin röst för eller emot ett konkret förslag. Detta kan åstadkommas med bibehållande av valhemligheten för den enskilde medborgaren, som var och en får en egen ”nyckel” till sin ändringsbara valsedel.

Hur kan detta hindra att en grupp politiker försöker köra över en vaken allmänhet? Genom att alla som sitter i den beslutande församlingen, efter avslutad diskussion och minst en vecka innan omröstningen genomförs, skall offentliggöra hur han eller hon kommer att förfoga över sin röststyrka. Representanten får därefter inte ändra sitt ställningstagande. Är väljarna nöjda med hur vederbörande kommer att rösta så får han eller hon oförändrat eller kanske större röstunderlag. Är väljarna däremot missnöjda så kan de flytta sina röster till någon annan representant.
En sådan regel kommer att stimulera tankemödan att utveckla förslag som är godtagbara för en stor del av befolkningen. Det politiska hantverket blir då mer koncentrerat till att få fram verkligt bra förslag i stället för att fundera ut hur man taktiskt skall gå tillväga för att få majoritet för den egna uppfattningen.

Kvalitétsmetoden - stopp för mygel och taktikröstande
Även sättet att fatta beslut kan förbättras. I dag kan en mötesordförande ha ganska stort inflytande på vilket förslag som skall vinna om det finns fler än två förslag att välja bland. Det sker genom den ordningsföljd, propositionsordningen, i vilken man behandlar de olika förslagen. På detta sätt kan ett förslag, som kanske åtminstone i andra hand föredras av de flesta, röstas bort varefter åtminstone delar av den beslutande församlingen får välja mellan pest och kolera. Sådant är inte stimulerande för det politiska engagemanget.

Nu finns det en gammal omröstningsmetod som fransmannen Condorcét föreslog redan vid tidpunkten för den första franska revolutionen. Den innebär att varje förslag skall ställas mot varje annat förslag och man röstar då om vilket av de två förslagen man föredrar. För det mesta får man då direkt fram om något förslag föredras framför alla de andra. Det kan dock hända att en sammanställning ger resultatet att förslag A föredras framför förslag B, som föredras framför förslag C, men att C i sin tur föredras framför A.

För ett antal år sedan löstes dock detta problem för alla de fall där omröstningarna inte utfaller helt symmetriskt (lika många röster för och emot varje förslag). I praktiken behöver man sällan lotta, eller tillföra ytterligare ett förslag D och hålla en ny omröstning. Skulle det finnas många förslag så får de röstande helt enkelt, för hand eller via dator, göra en lista över den ordning i vilken han eller hon föredrar de olika förslagen. Omröstningsmetoden medger att man likställer några förslag men gemensamt markerar dem som bättre än de efterföljande.

Med den kompletterade parvisa jämförelsen, Kvalitétsmetoden, kan vi undanröja möjligheten att manipulera omröstningsresultaten, kanske till sorg för några men till glädje för desto fler. Modern teknik och utvecklade metoder gör det möjligt för alla att delta i beslutsfattandet i den omfattning var och en själv väljer.

civ ing Per Almgren

tillbaka till första sidan