ursprunglig 20011226

senast ändrad 20151201

En ekonomi för alla
Både inom och mellan länder har vi i dag stora och växande ekonomiska klyftor. Denna utveckling skapar konflikter och orsakar mycket lidande. Det verkar också som om de allra flesta har svårt att se någon lösning på dessa problem. Kanske på grund av att de sätter likhetstecken mellan ekonomiska teorier och naturlagar.
Många tror och hoppas att det går att skapa en hållbar utveckling. De flesta politiker och ekonomer tycks förut-sätta att detta innebär en snabb ekonomisk tillväxt med mer resurser till fler människor. Problemet är att vi i dag inom de flesta områden förbrukar mer naturresurser än vad naturen förmår återställa. Den odlingsbara ytan minskar, fiskbestånden i haven minskar, lättillgängliga råvaror minskar. Halten av föroreningar och för livsprocesserna skadliga ämnen ökar.
Kemisten Staffan Delin skrev 1984 (På vetenskapens grund, Akademilitteratur) att omkring 1950 rådde en ungefärlig balans mellan vad vi utnyttjade i form av naturresurser och det naturen kunde återskapa. Med dagens resursutnyttjande behöver vi egentligen tre jordklot. Men vi har bara ett!
Många tvingas ut i arbetslöshet samtidigt som andra måste öka arbetstakten och arbeta övertid. Detta oförnuftiga handlande motiveras av nödvändigheten att få de nuvarande formerna av samhälls- och företagsekonomi att fungera. Verksamheter förutsättes ge överskott, annars skall de lämna plats åt andra som lyckas bättre.
Både staten och kommunerna skall enligt ny lagstiftning ha ett finansiellt överskott summerat över en konjunkturcykel, samma sak anses självklart för privata och numera även samhällsägda företag. Eftersom penningekonomin, bortsett från falskmyntning, är ett nollsummespel, så kan det vara intressant att fundera över vilka som skall ta på sig förlusterna, d.v.s. låna pengar för att betala sin konsumtion eller varje år tära på sitt krympande sparkapital.
Ett finansiellt överskott uppstår om inkomsterna är större än utgifterna. De överblivna pengarna kan antingen läggas på hög, vilket innebär att några andra måste betala ut mer pengar än de får in, eller lånas ut, vilket innebär att några andra visserligen på kort sikt kan köpa för ett större belopp än sin egen inkomst, men i det långa loppet både måste betala tillbaka lånet och kostnaderna (räntorna) för att få låna och då i alla fall måste skära ned andra utgifter. Långivarna kan naturligtvis ge nya lån för att låntagarna skall kunna betala räntorna på de redan givna lånen. Detta brukar dock förr eller senare sluta i en kollaps när de årliga räntekostnaderna blivit alltför stora.

Tillväxt ingen lösning
Det är av biologiska och fysikaliska skäl omöjligt att skapa en hållbar utveckling som bygger på en fortsatt tillväxt i utnyttjandet av naturresurserna. Det vi nu håller på med är att öka farten fram till den oundvikliga kollisionen mellan ekonomiska föreställningar och den verklighet vi lever i. Den slutsats som förnuftigt tänkande människor måste dra är att vi är tvungna att ändra de ekonomiska spelreglerna. Naturlagarna och de naturgivna förutsättningar på planeten jorden kan vi inte ändra.
Nationalekonomisk teori säger att om det blir knapphet på något så kan man alltid ersätta det med något annat. Det är inte sant, nu levande människor, djur och växter är anpassade till vissa proportioner av syre, kväve och koldioxid. Man har behov av rent vatten och tål varken för mycket luftföroreningar eller för mycket ultraviolett solstrålning (ozonhålen) o.s.v.

Minska resursutnyttjandet
Vi kan inte fortsätta med en oavbruten tillväxt, vi i den rika delen av världen måste tvärtom minska vårt utnyttjande av naturresurserna radikalt. Den inställning som båda presidenterna Busch gett uttryck för, att det amerikanska (USA:s) folkets (medel- och överklassens) sätt att leva inte är förhandlingsbart, är ett hån mot allt vad stabil och fredlig utveckling heter. USA måste minska sin resursanvändning åtminstone ned till en tiondel och kanske till en tjugondel av vad de utnyttjar i dag. För de flesta industrialiserade länderna gäller en minskning till ungefär en tiondel av dagens nivå.
Detta innebär dels stora krav på teknisk utveckling, dels på en radikal omfördelning av de ekonomiska resurserna. Det finns inte plats för de stora löneskillnader som nu blivit högsta visdom bland tillväxtförespråkarna. Samhällsekonomin måste inriktas på att tillfredsställa människors behov och rimliga önskningar, inte på att ge stora arbetsfria inkomster till den lilla grupp som har stora förmögenheter.

Ingen planekonomi, men bort med räntan
Är detta liktydigt med den planekonomi som tillämpades i Östeuropa, Sovjet och Kina? Nej det finns möjlighet att kombinera ett större mått av individuell frihet än det vi i genomsnitt har i dag med en ekonomi som håller sig i balans med naturens förutsättningar.
Först och främst måste vi ta bort allt stöd i lagen för att kräva ränta (eller avkastning) på pengar. Det är nämligen ränte-/avkastningskravet som är orsaken till att de nuvarande ekonomierna ständigt måste växa för att inte drabbas av ökande arbetslöshet, stigande priser och skuldkollapser. Ränta på pengar står i rak motsats till en hållbar utveckling, såvida inte ränteinkomsterna i sin helhet används för direkta inköp. Den del av ränteinkomsten som inte används till inköp kommer inte tillbaka till räntebetalarna som inkomst. Om dessa inte skall skära ned på sina inköp eller avskeda anställda så måste de låna den del av räntebetalningarna som långivarna inte köper för. Tar låntagarna nya lån så får de en större skuld att betala ränta på nästa gång, samtidigt som långivarna både får större förmögenhet och inkomst. Situationen förvärras år för år tills en kollaps inträffar. Argentina är det senaste exemplet men samma sak händer också i långsammare skala inom varje land.

Ny sorts pengar
Med en ny typ av pengar kan hela den offentliga sektorn finansieras utan vare sig moms, inkomstskatt eller arbetsgivaravgifter. Dessutom kan alla få en basinkomst, anpassad efter de utgifter som är normala för åldern. Basinkomsten ersätter barnbidrag, studiefinansiering, sjukpenning, arbetslöshetsunderstöd och pension. Det innebär en radikal minskning av administration inom den offentliga sektorn som i stället kan flytta resurser till ”skola, vård och omsorg” och andra eftersatta områden.
Den nya typen av pengar har egenskapen att beloppet på en sedel, ett mynt eller en kontobehållning minskar med en viss procent varje dag. Denna beloppsminskning ger utrymme för staten (eller kommunen) att trycka en viss mängd nya sedlar varje dag eller föra in motsvarande pengar direkt till basinkomstkonton utan att den totala mängden kronor i användning ökar. Dessutom för att betala de offentligt anställda som fortfarande behövs och för inköp av varor och tjänster.
Så snart pengar betalas ut från ett basinkomstkonto börjar de minska sitt belopp, antingen det sker via sedlar med en påtryckt värdetabell eller på konton avsedda för betalningar, där en dator minskar beloppet med en fastställd procentsats varje natt.
Den totala penningmängden (M3) är ungefär 900 miljarder kronor. Minskar beloppet på sedlarna och kontona med 1 % per dag så finns plats för 9 miljarder nya kr per dag vilket motsvarar ungefär en tusenlapp per dag och person. Förmodligen räcker mindre än hälften eftersom även barnen får basinkomst och räntekostnader försvinner. De som vill använda mer pengar får arbeta för betalning i privata företag eller åt staten eller kommunen.

Ingen inflation eller valutaspekulation
Eftersom de nya pengar som ges ut av staten och kommunerna i princip endast motsvarar vad som samtidigt försvinner genom den dagliga beloppsminskningen på sedlar, mynt och konton så blir det inte fler kronor (eller vad de nya pengarna skall kallas) tillgängliga. Tillförseln orsakar därför ingen inflation. Totalt sett skall mängden nyutgivna kronor styras av hur mycket som faktiskt frambringas i form av varor och tjänster vid användning av så mycket naturresurser som hela tiden återskapas. Reglering av detta sker både genom mängden utgivna kronor och av hur snabbt de försvinner.
Det kommer inte att vara intressant att spekulera med en sådan valuta, ingen spekulant köper på sig ett lager kronor som garanterat minskar med någon procent varje dag. Pengar kommer att användas för utbyte av varor och tjänster, nästan alla kommer att anstränga sig för att betala i tid eller i förskott så det blir inte heller mycket att göra för dem som nu sysslar med att kräva in pengar från sena betalare.

Arbetslösheten försvinner
Arbetslösheten kommer att minska radikalt eftersom det blir intressantare att få något gjort eller köpt för de pengar man skaffat sig än att bara se dem smälta samman i en försvinnande hög. Eftersom ingen längre behöver betala vare sig inkomstskatt, moms eller arbetsgivaravgift så kan var och en anlita den han eller hon anser lämpligast för att utföra ett arbete. All form av svartjobb blir omedelbart ”vitt”. Särskilt småföretagare borde hälsa den försvinnande administrationen med glädje eftersom de sällan har vare sig lust eller tid att ägna åt detta.
Den totala arbetstiden kan också minskas, 6-timmarsdagen är ingen utopi utan praktiskt möjlig. Till och med 4 timmar per dag skulle kanske räcka, under stenåldern räckte det enligt historikerna med 3 timmar och med alla tekniska resurser och kunskaper vi nu har så borde inte läget vara så mycket sämre. Med denna direktfinansiering blir det möjligt att ta tillvara fler människors förmågor. I stället för att diskutera finansieringsproblem kan vi fördela mänskliga resurser inom olika områden. Vi skall ju i vilket fall som helst ha mat, kläder och husrum.
Det går att spara pengar
De pengar som står kvar på basinkomstkontot kan undantas från den dagliga nedskrivningen. I så fall kan man spara genom att så mycket som möjligt arbeta ihop de pengar som man behöver använda i stället för att ta ut från basinkomstkontot. Annars kan man låna ut pengar som man för tillfället inte behöver mot att man vid ett senare bestämt tillfälle får tillbaka samma summa. Någon ränta skall man enligt lag inte ha rätt att ta ut. På detta sätt kan man bara öka sina tillgångar genom eget arbete eller via gåvor från andra, men inte genom att äga pengar.
Större inköp, t ex hus eller bil, kan med fördel finansieras via delbetalningar eftersom även säljaren troligen har intresse att få sin inkomst fördelad över tiden i takt med betalningen av sina egna utgifter.

Bättre resurshushållning
För att stimulera återbruk och resurshushållning skall allt som inte kan komposteras eller på annat sätt återgå till naturen utan skadliga effekter föras tillbaka i olika försäljningsled tills det kan användas på nytt. Ingen ny sak får köpas utan att en motsvarande lämnas tillbaka såvida man inte betalar en mycket stor pant, t ex minst lika stor som ordinarie försäljningspris. Bilvrak, batterier, flaskor och ölburkar skulle snabbt tas om hand och återgå till tidigare led samtidigt som en utveckling mot bättre förpackningar och produkter skulle drivas fram.
När pengar inte längre är räntebelagda förändras också de ekonomiska kalkylerna så att hållbarare saker blir mer fördelaktiga rent företagsekonomiskt. Det innebär i sin tur mindre användning av naturresurser.

Kommunen bör äga marken
Ägandet av mark bör övergå till kommunen som hyr ut den via långtidskontrakt, tomträtt, arrende. Priset på arrendet eller tomträtten kan bestämmas vid offentlig auktion när nyttjaren frånträder. Privat markägande kan ge liknande problem som räntebelastningen på pengar nu ställer till med. Nuvarande markägare är för övrigt ofta så skuldsatta att det i realiteten snarare är långivaren/banken som har äganderätten till marken. Därför skulle det för de flesta förmodligen ofta vara fördelaktigare med långtgående besittningsskydd och en arrendeavgift. Norrlandskommunerna skulle kunna få inkomster från vattenkrafttillgångarna på detta sätt.
Per Almgren

Författaren är teknisk fysiker och erhöll 1987 pris på Uppfinnarmässan i Sollentuna för bästa sociala uppfinning för utvecklandet av JAK:s räntefria sparlånesystem. Han är nu styrelseledamot i Finanssamverkan och Föreningen för Basinkomst samt aktiv medlem i miljöpartiet.

tillbaka